Assalamualaikum semua. Waheeda in the house. Sesiapa yang
bukak entry ni terima kasih la noh. Patik sangat menghargai even apa yang aku
tulis ni banyak merapu. Hehe. Boleh pulak time macam ni ada mood nak menulis
padahal assignments belambak kot. Takapalah. Abaikan dulu. Nanti kita buat la. Muahaha.
To be honest teringin nak buat macam journal on journey to
be a educator. Tapi macam tak mampu. Cukuplah benda-benda merapu macam ni. Boleh
jugak nanti time tua-tua nanti. Bukak balik baca benda-benda yang aku mengarut
ni.
Okay! Nak cerita ni pasai last weekend on 25th
March 2016. I had a trip to SMPKP. Well, sangat-sangat menghiburkan walaupun
macam caca marba dok jadi fasilitator kat sana. Zero basic on sign language. Ohh
wait, takdak la zero sangat. Ada la dalam beberapa percent knowledge tu.
Apa tu SMPKP, alaa. SEKOLAH MENENGAH PENDIDIKAN KHAS
PERSEKUTUAN PULAU PINANG. Those who are deaf and cannot speak. Their voices won’t
come out, then they would placed here. Thanks to Kak Maizarith, Dr Aznan and
Naufal to give such an opportunity for me to gain experience on becoming a
booster for them to motivate themselves. Their self-esteem are too low to the
earth, as they are realized that they are different.
3 hari 2 malam di SMPKP. ZERO TO HERO PROGRAMME. Participated
by 40 students.
Mula-mula tu hari Jumaat. Semua macam malu-malu ja nak
kenal-kenal. Kami yang fasi ni lagi la malu nak cakap kena pakai sign language
pun terhegeh-hegeh. Tapi anggap ja lah ni sebagai cabaran kan, sebab nanti pun
kena hadap jugak benda ni.
Petang tu sampai malam kami main ja. Tapi main tu ada
objektif dia la. Takdak la main kosong ja tak dapat apa. Lama-lama duduk dengan
pelajar-pelajar rasa macam dah boleh masuk. Confidence on sign language usage
keep increasing time to time. Well that’s good. Malam tu tidur sana. Nunite~
Esok pulak, kami serbu USM. Ya lahh. Cakap nak motivate depa
kan. Kena la bawak pi Universiti. Bawak jalan-jalan. Pi library, tengok dewan
kuliah. Then we invited Bro Basri as motivator to motivate them to become
somebody in future even they are different.
![]() |
| DK Z - SEMANGAT BETOI MUKA |
![]() |
| IT'S A WRAP! THE END OF EXPLORACE |
Lepas talk by Bro Basri, kami main lagi! this time explorace
on the track. Bring it on! Hahah. Sangat la bersemangat depa main. We played
along Tasik Fajar and they really enjoyed themselves.
Dah penat semua, Kak Mai as a wrapper, has conclude the
activities that had been done. J
Bertolak balik SMPKP, siap-siap semua kumpul di dewan untuk
preparation closing ceremony for tomorrow. Wuuu. Sedih nak balik dah. So we
decided to present a choir. Gemuruh and Keluang Man had been choose for the
songs. Practice and practice, they made it. Sangat la firm depa punya sign. Impressive!
Next semua tidur.
The next day, ESCAPE PARK!!!!
Too exciting, tiring, and interesting! Rasa macam tak mau
balik pun ada, sangat best main dengan budak-budak tu. Yang paling best masuk
FREE! Hehe.
Majlis penutup, Dr Nan datang. Lepas bagi hadiah semua,
ucapan, persembahan yang sangat gempak. Fasi pulak kena perform. Alaa, buat
sign lagu Menara Ilmu ja pun. Tapi stil terhegeh-hegeh jugak hahah. Well, a
great experience though.
Part sedih yang last tu la. Nangis-nangis sebab nak balik
dah. Seriously sangat sedih, especially those group yang aku jaga. Dekat escape,
masa game, masa tidur. So no comment on this part.
So, apa yang aku nak
share kat sini. They are too special. One word, rindu.
![]() |
| SMPKP - RINDU SAYANG SEMUA <3 |





